Ännu en stressad morsa

#blogg100 gick ju… inte bra. Ibland undrar jag över om jag borde vara lite mer principfast. Men jag menar, att jag tänkt skriva blogg 100 dagar i följd och inte gör det.. det gör knappast någon skillnad om 100 år. Så jag tänker inte sörja över det.

Att vara ensam på veckorna. Hur går det? Det går jättebra. Över förväntan. Jag har FANTASTISKA människor runt omkring mig som ställer upp när det behövs och som jag kan umgås och prata med. Innan Johan åkte bestämde jag mig för att inte vara sådär onödigt stolt. Ni vet, ”Jo dom sa ju att jag kunde be om hjälp, men nää..det gååår nog ändå”. Jag bestämde mig för att lita på att de som sa att de ville hjälpa mig faktiskt ville det. Då går det mycket lättare fast det aldrig är enkelt att be om hjälp.

En annan sak. Vårt hus är ett bombnedslag. Och hör här, tvätten jag just lagt i, den tvättar jag för TREDJE gången (SÄG att ni är fler där ute!!) för att jag inte har idats hänga upp den på tork. Men däremellan har jag tvättat några andra tvättar som jag hängt upp på tork. Det är underlig logik mina vänner.

Nångång för länge sen skrev jag om skitiga badrum och så vidare. Det lät som att jag tycker det är jätteroligt när det är stökigt. Jag vet inte.. det är ju inte roligt att inte ha städat. Speciellt när man är hemma hela dagarna. Men så var det ju det där med livet som kommer emellan. Och hur mycket tid man faktiskt vill lägga ner på olika saker. Johanna skrev så jättebra till oss mammor som tror att vi måste så mycket. Det var så skönt att läsa det inlägget.

Ser ni jag har problem med båda dikena. Å ena sidan drömmer jag om att vara den där mamman som får till allting, jo det vill jag, även om jag haft svårt att erkänna det för mig själv och andra. Bädda sängen direkt på morgon, laga ett väl genomtänkt näringsrikt morgonmål, smulfri diskbänk, städat hus, tvätt som bara går av farten och rullar på som ingenting. Varierande god mat och lite fina snacks däremellan. Ja ni vet, hela faderullan. Men när jag gör det rusar jag bara runt som en duracellkanin. Det finns ingen tid att sitta ner med Noomi eller med Johan. Det finns ingen tid till att göra något annat. Inte för mig iallafall.

Så å andra sidan vill jag inte vara sån. Jag skulle också vilja vara den där som kan slappna av fullständigt fast skitiga tallrikar är radade på diskbänken, middagen står kvar på bordet och hela tvätthögen ligger i soffan. Jag FÖRSÖKER verkligen men den där rösten som inom mig säger att jag är slarvig och lat är väldigt högljudd.

Ser ni mitt problem? Jag är varken den ena eller det andra, jag hamnar nånstans mittemellan. Det blir en väldigt svår kombination eller hur. Man bankar på sig själv hur man än gör!

Så jag bara inser att det är dags att försöka slappna av. Johanna skrev att vissa perioder i livet får man skala bort något eller flera av de delar som man kanske skulle vilja hinna med eller så stressar man ihjäl sig. Jag tänker välja det tidigare alternativet. Skala.

Det är dags att vara snäll mot sig själv vilket dike jag än hamnar i. När det mesta går smidigt och tvätten faktiskt bara tvättas en gång så får jag vara glad. Men de dagar när jag sitter här i kaoset och inte orkar eller vill göra allt det där jag ”borde” då är det lika så väl. Kommer det gå lätt? Jag tror inte det. Men jag får öva.

Kan jag bara få tillägga att jag aldrig i livet trodde att jag skulle fundera över det här innan jag blev mamma. Men här är jag, Elin Mäenpää, den evigt grubblande mamman. Men det är väl bara att ta tag i ‘t.

Och jag kommer att tänka på att Gud vill ge oss vila. ”Han låter mig vila på gröna ängar..” (Psaltaren 23). ”Kom till mig alla ni som arbetar och bär på tunga bördor och jag skall ge er vila.” (Matt: 11:28). Både när livet är kaos och när huset är kaos.

Så jag pustar ut här bland leksaker, kläder, mat på golvet, tvättberget och diskhögen med de orden som viskar i hjärtat, ”Han låter mig vila..”. Jag ska öva på det. Tack Jesus.