Ännu en stressad morsa

#blogg100 gick ju… inte bra. Ibland undrar jag över om jag borde vara lite mer principfast. Men jag menar, att jag tänkt skriva blogg 100 dagar i följd och inte gör det.. det gör knappast någon skillnad om 100 år. Så jag tänker inte sörja över det.

Att vara ensam på veckorna. Hur går det? Det går jättebra. Över förväntan. Jag har FANTASTISKA människor runt omkring mig som ställer upp när det behövs och som jag kan umgås och prata med. Innan Johan åkte bestämde jag mig för att inte vara sådär onödigt stolt. Ni vet, ”Jo dom sa ju att jag kunde be om hjälp, men nää..det gååår nog ändå”. Jag bestämde mig för att lita på att de som sa att de ville hjälpa mig faktiskt ville det. Då går det mycket lättare fast det aldrig är enkelt att be om hjälp.

En annan sak. Vårt hus är ett bombnedslag. Och hör här, tvätten jag just lagt i, den tvättar jag för TREDJE gången (SÄG att ni är fler där ute!!) för att jag inte har idats hänga upp den på tork. Men däremellan har jag tvättat några andra tvättar som jag hängt upp på tork. Det är underlig logik mina vänner.

Nångång för länge sen skrev jag om skitiga badrum och så vidare. Det lät som att jag tycker det är jätteroligt när det är stökigt. Jag vet inte.. det är ju inte roligt att inte ha städat. Speciellt när man är hemma hela dagarna. Men så var det ju det där med livet som kommer emellan. Och hur mycket tid man faktiskt vill lägga ner på olika saker. Johanna skrev så jättebra till oss mammor som tror att vi måste så mycket. Det var så skönt att läsa det inlägget.

Ser ni jag har problem med båda dikena. Å ena sidan drömmer jag om att vara den där mamman som får till allting, jo det vill jag, även om jag haft svårt att erkänna det för mig själv och andra. Bädda sängen direkt på morgon, laga ett väl genomtänkt näringsrikt morgonmål, smulfri diskbänk, städat hus, tvätt som bara går av farten och rullar på som ingenting. Varierande god mat och lite fina snacks däremellan. Ja ni vet, hela faderullan. Men när jag gör det rusar jag bara runt som en duracellkanin. Det finns ingen tid att sitta ner med Noomi eller med Johan. Det finns ingen tid till att göra något annat. Inte för mig iallafall.

Så å andra sidan vill jag inte vara sån. Jag skulle också vilja vara den där som kan slappna av fullständigt fast skitiga tallrikar är radade på diskbänken, middagen står kvar på bordet och hela tvätthögen ligger i soffan. Jag FÖRSÖKER verkligen men den där rösten som inom mig säger att jag är slarvig och lat är väldigt högljudd.

Ser ni mitt problem? Jag är varken den ena eller det andra, jag hamnar nånstans mittemellan. Det blir en väldigt svår kombination eller hur. Man bankar på sig själv hur man än gör!

Så jag bara inser att det är dags att försöka slappna av. Johanna skrev att vissa perioder i livet får man skala bort något eller flera av de delar som man kanske skulle vilja hinna med eller så stressar man ihjäl sig. Jag tänker välja det tidigare alternativet. Skala.

Det är dags att vara snäll mot sig själv vilket dike jag än hamnar i. När det mesta går smidigt och tvätten faktiskt bara tvättas en gång så får jag vara glad. Men de dagar när jag sitter här i kaoset och inte orkar eller vill göra allt det där jag ”borde” då är det lika så väl. Kommer det gå lätt? Jag tror inte det. Men jag får öva.

Kan jag bara få tillägga att jag aldrig i livet trodde att jag skulle fundera över det här innan jag blev mamma. Men här är jag, Elin Mäenpää, den evigt grubblande mamman. Men det är väl bara att ta tag i ‘t.

Och jag kommer att tänka på att Gud vill ge oss vila. ”Han låter mig vila på gröna ängar..” (Psaltaren 23). ”Kom till mig alla ni som arbetar och bär på tunga bördor och jag skall ge er vila.” (Matt: 11:28). Både när livet är kaos och när huset är kaos.

Så jag pustar ut här bland leksaker, kläder, mat på golvet, tvättberget och diskhögen med de orden som viskar i hjärtat, ”Han låter mig vila..”. Jag ska öva på det. Tack Jesus.

 

Annonser

God jul! #97

Tack för responsen från gårdagens inlägg! Det var så otroligt befriande att få höra att jag inte är helt ensam om att känna och tänka så här.

Idag har varit som en julafton när barnen väntar på tomten. Fast hit kommer ingen tomte. Här stiger Johan in om ca en timme. Jag väntar och längtar. Och nu har vi tre hela dagar tillsammans som han är ledig. Fantastiskt! Så om man ser det här veckopendlandet från den ljusa sidan så kommer jag ha julafton varenda torsdag. Slå det ni!

God jul!

 

En liten men intensiv värld #98

Av någon anledning började jag räkna neråt från 100 på #blogg100. Så jag fortsätter. Och så en annan sak. Det kommer handla mycket om barn. Jag hade inte tänkt det. Men sånt är ju mitt liv just nu.

För tillfället är mitt skrivar-självförtroende lite lågt. Vad har jag att skriva om som faktiskt kan vara intressant för någon annan? Ja, annars skulle jag ju skriva i en dagbok som skulle ligga i en låda nånstans. Min värld är på ett sätt så liten just nu fast den är väldigt intensiv och räcker till gott och väl för mig.

Jag har faktiskt varit bekymrad för mig själv. Förut, innan Noomi, älskade jag att fundera, läsa, diskutera, analysera, lyssna på undervisning, läsa bibeln, gå på bibelstudier o.s.v. Och nu. Så ointresserad, av allt det där. Att läsa nyheter och att vara uppdatera om världsläget har varit viktigt för mig och jag har ansett det viktigt för alla. Men vet ni. Jag orkar inte bry mig om vad som händer utanför vår lilla familj och mina närmaste. Och jag har inte tillräckligt med kapacitet för att bekymra mig om vad som händer runt om i världen. Det räcker med oro för att Noomi ska slå sig blå i trappan, eller att hon inte äter ordentligt, eller att komma igenom en dag efter en dålig natt.

Detta har oroat mig. Jag har känt mig ytlig och egoistisk och tyckt att jag stoppar huvudet i sanden. Så gick det upp för mig för någon vecka sedan att det kanske nog är helt okej.. och att jag har nog inte ändrat så värst mycket men vissa saker är just nu på paus. På paus för att jag ska orka vara fru och mamma. Det finns många andra som just nu kan ta hand om allt det där andra. Och så när den här perioden i mitt liv är över så orkar jag kanske igen?

Jag vet ju inte. Kanske är det här bara jag. Kanske är det min personlighetstyp. Kanske är det typiskt mammor? Kvinnor? Vad som helst och du kanske tänker att ”hon här, hon verkar vara en riktig vekling”. Ja-a, jag är i sådana fall en vekling väldigt öppet.

”Allt har sin tid” som det står i Predikaren i bibeln, det får man säga ofta och det är så sant. Det var det jag konstaterade, att det är ännu en gång sant. Allt har sin tid. Nu är jag fru och mamma och min värld kretsar kring min man och min dotter. Blöjor, barnmat, sovtider och tandsprickning. Det är stickning och det är heminredning och det är städning och det är tvätt. En liten värld med en lågmäld intensitet. Ja ibland ganska högljudd också.

Och kanske det är helt okej att jag inte ägnar särskilt mycket tid till att funderare så väldigt mycket på omvärlden. Och kanske det är okej att mina tankar inte befinner sig på något djupare teologiskt plan än ”Allt har sin tid” (Predikaren kap.3), ”Var inte rädd” (Jesaja 41:10) och ”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet” (2 Kor. 12:9)?

Jag vet inte. Men jag tror det.

 

 

 

Status #99

En statusuppdatering.

Noomi har hunnit bli 1 år, i januari. Hon är en glad och livlig dam. Vi jagar henne uppför trappan, sopar blomjord flera gånger om dagen och plockar pusselbitar ur skorna. Väldigt intensivt och jobbigt mellan varven men också uppfriskande. Någonstans roas jag varenda gång jag dammsugar, av att dammsugaren slås av och på konstant eftersom Noomi är i full färd med att klättra upp på den och åka med. Hon tillför så mycket liv och glädje till våra liv. Dammsugning tar dubbelt så länge men är ju desto roligare. Det var många meningar om dammsugning.

Jag är hemma med Noomi och trivs för det mesta. Så stickar jag förstås – ofta och mycket. I maj blir jag 30 år. Det har länge känts som att det är på tiden att fylla trettio men ju mer det närmar sig blir jag lite..hmm..i obalans. Tretti. 30. Det är ändå någon sorts milstolpe. Men det får väl vara det. Fylla år kommer jag ju göra hur som helst.

Johan min fina bygger och tränar. Några månader framåt har vi ett lite annorlunda liv. Johan jobbar i södra Finland och är borta måndag till torsdag. Jag bad verkligen till Gud att det inte skulle bli så men nu är vi här och så där inne i andra veckan så går det ganska bra. Jag har upplevt starkt att även om jag inte ville det här så har Gud förberett mig. Jag vet att han hjälper oss de gånger då det är tufft.

”Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” Fil 4:13

 

 

 

Jag är med!

Nej nu är det dags igen! Jag har inte skrivit ett blogginlägg på över ett år. Bloggen har varit privat men det har inte hänt något här. Nu vill jag börja igen.

Trots att jag inte skrivit något har det skrivits blogginlägg i mitt huvud – varje dag. Men med ett barn i huset blir allt så annorlunda och tiden måste prioriteras, bloggen fick stå tillbaka. Men nu ska det bli andra bullar! Jag hakar på #blogg100 och rivstartar med 100 blogginlägg på 100 dagar. Vi hörs!

Det har förändrats

Jag vet inte hur man skriver ett blogginlägg när livet ändrats så dramatiskt som det gjort de senaste två månaderna. Går inte att med ord fylla i de senaste veckorna. Vår Noomi är född. Den 20 januari kom hon. Hon och Johan är det bästa som hänt mig.

Det går inte att förbereda sig på att bli förälder. Det är fantastiskt, underbart och skitjobbigt på samma gång. Men man växer in i det. Och det är förstås olika för olika människor.

Vår dotter är LJUVLIG och henne blir jag aldrig less på även om omställningen varit tuff för mig. Aldrig har vi väl så tydligt fått bönesvar i små och stora saker som sen hon kommit. Gud är så god! <3

Till er som saknar ett foto så har vi beslutat att inte sätta ut foton på vårt barn på sociala medier. Men hoppas vi ses nångång så ni får se vårt underverk!

 

 

 

Är det här att bli inåtvänd?

Ja mitt sätt att bli inåtvänd. Andra hade kanske inte skrivit ett blogg-inlägg om det.

Läste i gravidappen vi använder att mamman kan bli mer inåtvänd när förlossningen närmar sig. Imorgon går vi in i vecka 38. Otroligt. Och jag känner mig nästan som att jag vänder mig inåt. Konstigt. Jag sover inte på nätterna, tar igen det på dagarna istället. Vilar konstant. Gläds och oroar mig mellan varven. Orkar inte med folk egentligen, mer än typ en halvtimme. Det är Johan och jag och babyn.

Förra veckan infann sig extra energi och jag sydde klart det lapptäcke jag påbörjade i höstas till vagnen. Det är så fint. Men jag orkar inte visa upp det. Jag vill inte visa upp det. Vill ha det för mig själv. Och det är där jag märker att något är annorlunda. Vanligtvis visar jag stolt upp det jag gjort och gläds otroligt av att inspirera andra. Men jag vill inte. Jag vill ha babyns lapptäcke för mig själv. För oss själva. I vår bubbla. I vår vänta-på-baby-bubblan. Hela jag liksom siktar in sig på baby-liv. Tror jag. Det känns så.En annan gång får ni kanske se det. Eller kanske jag ändrat mig imorgon. Vi får se.

Vilket blogg-inlägg.. Känner nån igen sig?

Här kommer utomjordingen!

Jag vet inte men jag börjar mer och mer känna mig sådär typiskt svensk, rikssvensk menar jag då. Jag och en av mina närmaste vänner, också från Sverige och min svägerska, diskuterar det här mellan varven. Vi kommer alltid fram till att vi nog inte gör någon skada och vi säger ju bara snälla saker men ibland önskar jag bara att jag skulle hålla igen min trut.

Idag blev det en dag på labben och mödrapolikliniken och hon, min kompis och hennes dotter var med och körde mig. Inget mer sagt om sjukhusbesöket, det är lugnt, men som min vän uttryckte det när vi sen kom hem: ”Vi pratar med alla som ser ut att vara ens liiite mottagliga.”. Det både syntes och hördes när vi kom genom korridorerna.

Jo först och främst är jag en person som tycker om människor, tycker om att prata, tycker om att lyssna på människor och utbyta tankar. Sen finns det liksom det ett behov av att alltid alltid säga saker till folk. Liksom att tankarna måste ut. Jag kan inte behålla det för mig själv! ”Vem är du? Du ser SÅ bekant ut!”. Det blir inte bättre av att jag har ett utomordentligt namn- och ansiktsminne. Jag minns ungefär vad varenda dagisbarn jag haft heter + deras syskon och föräldrar. Så då tycker jag att jag känner dem. Men de minns inte mig och så kanske jag öppnat munnen och jag ser hur tankarna går bakom pannbenet på dem: ”Tagga ner tjejen!”

Ibland upplever jag bara att jag är en riktig utomjording! Fast man inte skulle tycka att det är en särskilt stor skillnad på Svenskfinland och Sverige så är det skillnad på kulturen. Ibland när jag öppnat min käft och pratat med någon som jag absolut inte känner, bara pratar för att de ser trevliga ut eller lusten att prata bara faller på, så känner jag mig lite knäpp, eller ganska mycket ibland.

Och jag vet att jag ska fortsätta vara mig själv, och jag vet att jag inte gör någon skada överhuvudtaget men ibland önskar jag att efter snart 8 år i Finland skulle jag kunna de sociala koderna liite bättre.

Ett rörigt inlägg och min svenska-språket-medvetna far skulle kanske påpeka det många ”jag”-en men hur som helst.

En rikssvensk i Finland. Det är ibland som en marsmänniska på Tellus. Känns det som.

 

 

Vart flyr jag?

För ett tag sedan fick jag frågan om jag funderat på varför jag egentligen är kristen och tror på Jesus och Gud.

Mitt svar var, och är fortfarande, att det är det enda som håller i mitt liv.

Satt just och tänkte på vad som är min tröst sådana här morgnar när jag har mycket värk i nacken, när jag knappt sovit något, när jag oroar mig nästan sjuk över vår baby eftersom jag tycker att hon rört sig så lite eller när jag oroar mig över läget i världen, eller när jag sett på något program som var alldeles för spännande och hemskt för mig, eller när familjemedlemmar och vänner lider – vart flyr jag?

Tre saker, eller egentligen fyra. Bibeln. Guds ord. De senaste 10 åren, de år som kanske varit kämpigast i mitt liv, har bibeln verkligen blivit min tröst. Guds ord. Guds löften. Grejen med Gud är ju att han inte hymlar. Det kommer hända mig massa jobbiga saker, allt här i livet är inte lätt, men han LOVAR att vara med. Han LOVAR att bära mig, trösta mig, leda mig och han bevarar mig och de mina.

”Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om,
ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.”

Jesaja 41:10

Det andra är min man. Dels för att han förstås är den person som kommer först i mitt liv här på jorden, men också för att han påminner mig om Han som kommer allra först i våra liv – Gud och hans omsorg, nåd och kärlek. Nästan dagligen påminner han mig om att Gud har sagt att vi inte behöver vara rädda, dagligen säger han att han ber för mig och mina nojjor, han påminner mig om Guds stora nåd när jag klantar till det. Han hymlar inte heller med att vad som helst kan gå tokigt i det här livet men påminner mig om att Gud alltid lovat att vara med oss.

Här kommer också min familj och mina vänner in. De tröstar också med Guds ord och med böner.

Det tredje är kristen musik och lovsång. För att det påminner mig och Guds löften och hans nåd. Jag älskar ju musik och sång, därför talar det också så starkt till mig och jag finner stor tröst i det.

Faktum är ju att vi vet ju inte om vi kommer få ha vår baby hos oss om några veckor. Vad som helst kan hända. Vi vet inte vad som kommer hända idag, olycka kan drabba oss när som helst. Människor kan försvinna, människor kan svika oss på det mest avskyvärda sätt. Förlåt om jag skrämmer upp dig kära vän, det är inte min mening, själv avskyr jag att höra sånt här vid vissa tillfällen. Men det jag vill påminna dig om är vad som håller genom allt. Jesus. Han är med dig, han tröstar dig, han förlåter dig, han älskar dig! Även om allt annat rasar och försvinner i ditt liv så är han med dig alla dagar in till tidens slut (Matteusev. 28:20).

Du kanske tycker jag snackar goja. Det är helt okej. Du är bra för det. Jag kanske inte har världens mest livserfarenhet men genom mitt liv har jag sett det och upplevt det. Min tro på Jesus Kristus, Guds son, som bibeln talar om är det enda som håller när allting annat rasar. I Guds ord, bibeln, hittar jag endast tröst, nåd, omsorg och kärlek.

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.” Romarbrevet 8:1-2

”Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.”  Jeremia 29:11

”Herren, din Gud, bor i dig,
en hjälte som frälsar.
Han gläder sig över dig med lust,
han tiger stilla i sin kärlek,
han fröjdas över dig med jubel.” Sefanja 3:17
Så mitt svar på vart jag flyr är Jesus. För att han är sist och slutligen den enda som står kvar när allting annat kan rasa.
Den här morgonens tröst och inspiration fann jag i den här låten.
Kram på er! <3

Babymobil – DIY

Haft materialet och idén länge idag blev det av. En babymobil. Pinnar plockade i Fäboda-skogen i augusti. Filtbollar från Panduro Hobby i Luleå och fiskelina från Halpa-Halli.

 

 

Babykorgen är mina svärföräldrars och som jag förstått har flera av deras barn sovit i den och även många av deras barnbarn.

Fotona är tagna i köket. Bästa stället för att få någorlunda bra ljus när det är så mörkt ute.