Tillåt mig beklaga mig

Jo, nu vill jag faktiskt beklaga mig. Men om du som läser tänker tycka synd om mig ber jag dig sluta läsa nu. Jag är inte ute efter medlidande. Men ibland så vill man ju ändå säga hur det är.

Jag är trött. Så vansinnigt trött. Att ta sig upp ur sängen har de senaste dagarna tagit mig ca 3 timmar. Att laga mig lunch kräver viljekraft till tusen. Och bön. Mycket bön.

Sedan 6 år tillbaka har jag ätit en medicin som sänkt min smärtgräns. Sedan jag var 18 har jag haft problem med nacken. Medicinen har hjälpt mig mycket till att få ett lättare liv. Nu måste den bort innan babyn föds. Det är alltså nedtrappningen av medicinen som gör allting lite värre än vad det kanske skulle kunna vara. Snart är det dock över. Om ca en vecka borde jag kunna sluta helt med den. Nackdelen (höhö) är att jag förstås får mer värk och när sömnen rubbas blir det värre. Dock vet jag ju att det kommer att gå över. Men när man är mitt i det, det är inte roligt.

Trots krämpor, trötthet och illamående finns det ju en stor, stor belöning mitt i det hela. Vår lilla dotter. Som jag väntar. Jag känner mig redan som mamma. Det som får mig att le om dagarna när jag ligger i sängen och mår pyton är när jag känner henne sparka och röra sig i magen. Vilken gåva, vilken nåd! Tack Jesus <3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s