2 km en fredagkväll

Jag gick en promenad. Jag behövde rastas. Känna vinden i håret och andas frisk luft. Så jag gick.

Gjorde tidigare idag ett försök att sola, det är ju sommar(!!!), men gav upp efter 20 minuter. Dock hann jag lyssna på intressant undervisning under den korta stunden. Den handlade om bön. Talaren sa någonting som fastnade. Något om att bön inte handlar om att vi ska berätta åt Gud vad vi vill utan att han ska få berätta åt oss vad han vill. Jo alltså, jag tror nog han menade att vi givetvis ska berätta om våra bekymmer, glädjeämnen och funderingar men vi behöver också ta oss tid att lyssna till hans vilja och hans svar.

Hur svarar han då? Jag tror att han svarar genom sitt Ord, genom bibeln. Genom att påminna oss om vad han säger i sitt ord får man svar på mycket. Inte allt, men mycket.

Ikväll då när jag gick där i blåsiga kvarter och beundrade trädgårdar och fina blommor och träd suckade jag lite över mig själv. ”Jag måste börja be mer, Gud hjälp mig be..jag är så dålig på det..jag glömmer ju bort hälften vad jag ska be om.. suck..Gud hjälp mig….! Det blir aldrig till någonting. Varken bön, bibelläsning eller annat. Jag vill vara bättre. Jag vill..men jag kan inte..suck…”

DÅ slog det mig vad jag nyligen läst i Ett är nödvändigt.. något om att vi kan bli så otroligt upptagna av att se på oss själva och hur vi misslyckas och hur vi hellre skulle vilja vara inför Gud och människor att vi fullständigt glömmer bort att se på Jesus.

Jag upplever att evangeliet förklaras på nytt och på nytt för mig fast i olika former. Samma evangelium så klart men på nya sätt så det än en gång går upp ett ljus av frid i mig och jag kan andas ut. Det är när krav, press och viljan att göra mig bättre inför Gud som han än en gång förklarar för mig att jag är fri – fri fri fri! Jag kan fullständigt strunta att se på mig själv för där finns ingenting att hämta. Han säger: ”Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare,” (Hebreerbrevet 12:2)

När jag gick där och insåg att det inte liksom..bär någonstans att sucka över mig själv utan att jag återigen ska fästa blicken på Jesus kan jag ju inte göra annat än tacka. Bönen blir lättare! Mitt fokus ändrar och det finns plötsligt så mycket att tacka för och jag behöver inte tyngas av bördan av mig själv och mina icke-fullkomnande. Tack Herre för 2 km och din stilla röst!

”Lova Herren , min själ, ja, hela mitt inre skall prisa
hans heliga namn!

Lova Herren , min själ, och glöm inte alla hans välgärningar

han som förlåter dig
alla dina synder och botar alla dina sjukdomar, 

han som återlöser ditt liv
från förgängelsen och kröner dig med nåd
och barmhärtighet,

han som mättar ditt begär
med sitt goda, så att du blir ung på nytt
som en örn.

Psaltaren 103:1-6

Annonser

One thought on “2 km en fredagkväll

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s