Processer

Den här veckan hittade jag tillbaka till virkningen igen, på riktigt. Timmar och timmar och väntan på att få komma hem och fortsätta. Så känner jag också för att sy MEN att sy är mer en utmaning och kräver så mycket mer av mig. Virka KAN jag och det är så roligt ibland att bara kunna någonting och utan att behöva tänka allt för mycket se något växa fram i mina händer.

Virkningen hör liksom till mitt riktiga jag.

Det blev amigurumis den här veckan. En sköldpadda, en kanin och en apa.

IMG_1766

IMG_1772

IMG_1774

Väldigt nöjd med mitt arbete och jovisst de är söta men… varje gång jag avslutar en projekt känner jag tomhet. Varje gång konstaterar jag att det som jag njuter av och det som ger mig något är processen. Fast jag förstås alltid vill bli färdig med det jag syr eller virkar, det är ju det man strävar mot, så är produkten inte intressant för mig. Inte ett dugg. Jag bryr mig inte. Det är processen som ger.

På tal om processer.. mitt svenska körkort går ut om en månad. I Sverige är de bara giltiga i 10 år till skillnad från här i Finland där de är giltiga i 50 år – komiskt länge tycker jag. Dessutom behövs ett nytt körkort eftersom jag bytt efternamn när jag gifte mig. Det ska påpekas att jag aldrig träffat en så trevlig människa på de statliga institutionerna som kvinnan på polisstationen. Tjänstemän i Finland tenderar att inte skräda orden och inte dra på munnen i onödan – en liten kulturkrock för mig när jag flyttade hit.

Ska hämta mitt nya körkort idag om jag hinner. Ska ta med mitt gamla och ge det i utbyte mot mitt nya för att bli sönderklippt. Mitt nya körkort är alltså finskt eftersom jag varit bosatt i Finland längre än 2 år. När jag tänker på att mitt svenska körkort blir mig fråntaget och sönderklippt det vill jag gråta lite. Så löjligt tänker någon. Men det är också en process.. Vet inte vilken process men någonstans känns det som att ett band med mitt hemland klipps av.

Jag STORTRIVS att bo i Finland. Verkligen. Och jag vill inte flytta tillbaka till Sverige. När Finland förlorade mot Tjeckien igår led jag lite med dem. Det gjorde jag inte förut – då var jag skadeglad. Men när vi snabbt blippade över till Sveriges match mot Ryssland och de precis gjorde mål klickade till i mitt inre av att se de blå-gula spelarna och att de gjorde mål. Seriöst. Jag bryr mig inte om hockey. Egentligen. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket heller om Sverige skulle vinna vm-guld.

I Sverige kände jag tydligt av den del av mig som som var finländsk. Vi åkte ju ofta hit och jag hade stor släkt och många vänner. När jag har flyttat hit har jag inte känt mig superduper-svensk och nationalitet har jag inte funderat så mycket på. Men ibland dyker små, små signaler upp i mig och jag kan tydligt känna indikationer på vem jag är. Så flummigt det låter. Men identitet, ack så viktigt det är och åh så intressant! Ibland upptäcker man bara och oftast när saker ställs på sin spets. Som att finska polismyndigheten tar mitt svenska körkort. Det gör lite ont i mig. Faktiskt. Men det får det göra. Det är inte så farligt. Jag blir mer glad. Glad för att jag vet lite mer om vem jag är.

Processer…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s